Äntligen löper Yen! Vi har ju väntat i flera månader på att hon skulle komma igång så nu är vi väldigt förhoppningsfulla nu kan jag säga. Gentlemannen vi har sett ut heter Mulle (S*Sagotassens Hemulen), en bruntabbymaskad hane som är HCM-scannad, HD-normal och PKD-fri. Så håll tummarna för oss – vi vill ju särskilt ha maskat utfall.
Möjliga färger i denna kombo (hanar/honor):
• Brunmaskad (brown colourpoint, n 33)
• Bruntabbymaskad (brown tabby colourpoint, n 21 33)
• Svart (black, n)
• Svartspotted (black tabby spotted, n 24)
Statistiskt uträknat finns det 50% chans för att varje bebis blir maskad/colourpoint. Helt oavsett blir alla bebisar bärare av colourpoint-anlag. Gällande mönstrat (agouti) så gäller följande: 75% chans till att bebisarna blir agouti (varav 25% chans till homozygot agouti) och 25% chans till non-agouti (enfärgade). Vad som sedan blir fallet, det märker vi först när bebisarna har anlänt.
Äntligen hälsade jag på hos Ester igen! Det var både glatt och lite sorgligt, eftersom fina matte Veronica och lilla Ester snart flyttar till Malmö. Det kommer kännas lite konstigt att de inte kommer bo så nära oss längre, men samtidigt tror jag det blir bra. Vi avvaktar med framtidsplanerna för Ester och fokuserar istället på att försöka få det sista certifikatet för Champion-titel lite längre fram under hösten. ❤️ Då och då kommer matte och Ester faktiskt att åka upp till Uppsala och Stockholm eftersom familj och annat finns här uppe också. Så nog kommer vi ses ändå.
Jag passade på att fota lilla yrvädret med min systemkamera för att uppdatera med, den bilden jag primärt har använt är från när hon är 8 månader gammal och egentligen är ju inte den speciellt representativ eftersom hon växt oerhört mycket sedan dess. Nu är hon 1 år och 3 månader gammal faktiskt! ? Jag tycker hon har utvecklats jättefint, hon har öppen fin blick, öronen ser ut att komma nedåt sidorna på huvudet och hennes färg är jätteläcker. Nu behöver bara öronen krympa något och kroppen bli lite grövre, så är vi hemma så att säga. ?
Lycka till nu med flytten, Ester lilla och fina Veronica! ❤️
Denna kull föddes under stamnamnet Emenheim, ett stamnamn Emma var aktiv med mellan 2014–2021. Det blev många vackra barn i denna kull, väldigt vackra och härliga Selkirk Rex. Tyvärr klarar sig inte alla kattungar, drygt 2 veckor gammal somnade Who do Voodoo in, den enda hanen i kullen. Kvar blev fyra underbara små flickor som växte upp till helt fantastiska individer.
Hex – På engelska betyder detta ”förtrollning” ungefär.
Mandragora – En växt som i folktro förknippas med magiska egenskaper, i Sverige ofta känd under namnet ”alruna”.
Witchdagger – Betyder ”häxdolk” på svenska. Namnet är hämtat från ett fiktivt band i spelet Night in the Woods (2017).
Coven – En grupp wicca/häxor som träffas och utför magiska ritualer tillsammans.
Who do Voodoo – Voodoo är samlingsnamnet på olika religioner med härstamning bl.a. från Västafrika. Namnet Who do Voodoo är hämtat från Scooby Doo-avsnittet med samma namn.
Emenheim Hex
SRS n 33 – Selkirk Rex korthår brunmaskad
Hona / Female ♀
Emenheim Mandragora
SRS n 33 – Selkirk Rex korthår brunmaskad
Hona / Female ♀
Emenheim Coven
SRS a 21 33 – Selkirk Rex korthår blåtabbymaskad
Hona / Female ♀
Emenheim Witchdagger
SRS g 33 – Selkirk Rex korthår blåsköldpaddmaskad
Hona / Female ♀
Emenheim Who do Voodoo (vila i frid)
SRS n 33 – Selkirk Rex korthår brunmaskad
Hane / Male ♂️
Dam:
Bibi Blue Bald Ufkens
SRL f 33 – Selkirk Rex långhår brunsköldpaddmaskad
Ja, någon gång ska man väl ha fel. Tur att det inte var något värre än att Rubel visade sig vara en hane, inte en hona som jag först trott. Igår låg Rubel så glatt och sprattlade på rygg när jag såg något som inte kan beskrivas som något annat än ett ”paket”. 😉 Det var bara att inse att jag haft fel. Det är lustigt hur ens hjärna fungerar, allt förändras men samtidigt har ingenting hänt – det är ju precis som det varit hela tiden. Nåja, det var ju ingen big deal hur som helst, Rubel är densamma som han var för 2 dagar sedan. Givetvis kikade jag på resten av kullen, men där behövde jag inte anteckna några ändringar utan de ser ut att stämma fortfarande. 🙂
Tiden bara flyger iväg, som man brukar säga. Nu är C-kullen redan två veckor gamla och de mår jättebra. Gaia är som jag sagt tidigare en väldigt bra mamma som pysslar om sina bebisar på ett väldigt bra sätt. Även om det blev lite ”drama” inatt när hon ville flytta bebisarna till ett bättre ställe än bolådan… suck. Det var bara att lägga tillbaka bebisar i bolådan hela natten, med störd sömn som följd, eftersom Gaia inte hade ett bra ställe att lägga dem på (det bästa är ju såklart bolådan). Hon måste ha blivit störd och tyckte inte att bolådan var en bra grotta för bebisarna längre, vilket är en helt naturlig reaktion (som faktiskt är bra, även om jag som ”mormor” blir lite ”galen” och orolig över var bebisarna hamnar någonstans). 😉 Vi modifierade bolådan litegrann för att hon skulle acceptera den som ett bra ställe igen.
[spacer height=”20px”]
Nåväl, efter att ha flyttat en bebis till golvet (igen) verkade hon inse att det inte blev något bra, och valde helt resolut att stoppa tillbaka bebisen själv i bolådan. Hoppas att det var det sista flyttningsäventyret, även om jag anar att det kan komma att ske flera gånger ändå.
[spacer height=”20px”]
Fotodags
Idag passade vi på att ta bebisbilder: 2 veckors-fotograferingen. Egentligen fyller de små två veckor imorgon, men måndagar är inte så praktiska dagar att ha fotosession på, så det blir nog troligen foton taget på helgerna hädanefter. Se bilderna nedan.
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”20px”]
I vanlig partisk ordning tycker jag att det blev helt fantastiska bebisar den här gången (också!), haha! Det ska bli så spännande att se hur de blir under sin uppväxt.
Det är ofta man hör att uppfödning inte bara är roligt, utan att alla som föder upp kommer vara med om händelser som är så outgrundligt jobbiga och sorgliga. Nu har det hänt oss, att vi har fått vara med om sorgen att mista nyfödda kattungar.
[spacer height=”20px”]
Det började med att slemproppen gick för Gaia, hon bäddade ned sig i bolådan och visade för mig att det var dags nu. Hon gick in i ett förlossningsskede, men sen tog det stopp. Inga krystvärkar kom igång. Hon går iväg på lådan och försöker göra ifrån sig, men istället skymtar en fosterblåsa fram. Efter att ingenting händer på några timmar åker vi in på veterinärs inrådan till djursjukhuset Ultuna. Väl där blir vi omhändertagna, som tur är var kvällen förhållandevis lugn och vi fick snabbt hjälp. Gaia röntgades för att se ifall om några kattungar blockerade vägen för varandra. Det såg ganska bra ut – men det var hela ÅTTA bebisar i magen, konstaterade veterinären och tog samtidigt blodprov för att undersöka hur hennes värden såg ut. När dörren stängs bakom veterinärens rygg drar krystvärkarna igång för Gaia och efter ca 12 minuter så är första ungen ute. Sen gick det på löpande band, inom loppet av 4,5 timmar var alla ungar ute. Den sista ungen klarade tyvärr inte av förlossningen och dog på vägen ut, en stor blå hane. Avslutet blev sorgligt, men de övriga var pigga och stångades runt med sina syskon precis som små bebisar ska göra.
[spacer height=”20px”]
Nyfödda bebisar. De vilar tillsammans och mamma fick föda klart ifred. ?
[spacer height=”20px”]
De första 4 dygnen är kritiska för en nyfödd kattunge, vilket vi nu också fått vara med om.En av de 7 bebisarna var pigg dagen efter förlossningen för att sedan på kvällen bli hängig och slö. Under natten blev kattungen slöare, vilket gjorde att vi åkte till veterinär på morgonen. Diagnosen var lunginflammation, vilket är oerhört allvarligt på en så liten varelse. Eftersom kattungen blivit så medtagen såg prognosen blek ut, men ett försök gjordes ändå genom behandling med vätska under huden, antibiotika och glykosblandning för snabb energi. Tyvärr dog kattungen under eftermiddagen i min famn.
[spacer height=”20px”]
Den lille som inte klarade sig.
[spacer height=”20px”]
Det hela har varit overkligt och traumatiskt för mig. Den rationella delen av hjärnan har alltid vetat att det här kan hända, jag har alltid förstått riskerna och jag har alltid tagit dem på allvar. Men att faktiskt vara med om detta… Det är något helt annat. Det har också varit mycket påfrestande eftersom jag varit uppe nästan hela tiden under 3 dygn, vilket gör att tröttheten får mina tankar att gå åt alla håll. Var det mitt fel att detta hände? Vad kunde jag gjort annorlunda? Egentligen vet jag att det inte går att tänka på det viset. Det är något som har gått sönder inuti mig, något jag inte visste kunde gå sönder – tårarna letar sig upp hela tiden.
[spacer height=”20px”]
Det är nu viktigt att rikta blicken framåt, att ta hand om de som fortfarande är kvar med oss – både vuxna och små. Även om jag just nu egentligen bara vill ”logga ut” från omvärlden för att ta en paus. Och framförallt behöver jag nu sömn, men jag vet inte hur det ska gå till. Just nu vill jag bara sitta bredvid kattungarna och säkerställa att de fortfarande är pigga och mår bra. Samtidigt måste jag kunna lita på att Gaia tar hand om sina bebisar. Hon är faktiskt en väldigt bra mamma och det finns absolut inga skäl att misstro hennes förmåga.
