Precis som många andra uppfödare önskar vi att föda upp friska och sunda katter, därför följer vi några hälsoprogram från PawPeds. Däribland hälsoprogrammet för HD, som först togs fram för Maine Coon-katter när det uppdagades att den rasen var hårt drabbad av just höftledsdysplasi (HD). För att få en bedömning på kattens höftleder måste man först ta röntgenbild hos veterinär. Mer om det nedan!
Det hände mycket igår: Jag hämtade Yen (CH SE*Meduseld’s Yen) i Danderyd och sedan Ester (SE*Meduseld’s Krona) i Uppsala för att sedan röra oss mot södra sidan Uppsala till Rembackens veterinärklinik. Vi har varit där förut med tjejernas pappa Essing & mamma Gaia för samma procedur.
Eftersom tjejerna inte var tillräckligt lugna för att röntgas utan sedering så fick de lite sådant. I samband med att man väljer rätt dosering vägdes tjejerna en och en. Yen väger ungefär 4,2 kg och Ester 3,6 kg. Inga bjässar någon av dem med andra ord, men så är ju Ester fortfarande bara 11 månader gammal och har lite tid på sig att lägga på vikt. Minimum runt 4 kg på en britt brukar man prata om, även om det finns många andra faktorer att ta hänsyn till också i bedömningen av vikt och kroppsbyggnad. Yen är troligen relativt färdigväxt och 4,2 kg är en bra vikt som är i bra proportion till hennes storlek.
Såhär ser det ut när man placerar katterna inför röntgenplåtningen. Obs! En katt i taget förstås! Säckarna bredvid deras överkroppar hjälper bara till att stötta upp kropparna så de ligger stadigt och rakt. När själva plåten tas så hjälper både jag och djurskötaren till med att hålla katterna för ett bra bildresultat.
Här syns en halv röntgenplåt, jag vill inte visa hela här på bloggen ännu.
När djurskötaren tog bilderna var hon väldigt noga med att katten ligger helt platt på rygg, har helt rak ryggrad och att höftlederna ligger helt rakt parallellt från varandra. Detta är jätteviktigt för att avläsningarna ska bli så korrekta som möjligt. Dessutom såg hon till att själva lårbenen ser väldigt raka ut på röntgenbilden, de får ”inte se ut som bananer” som hon själv uttryckte det – därför tycker jag det är superbra att gå till kliniker där man har en vana av att röntga katters och hundars höftleder eftersom de vet och förstår hur bilderna ska vara komponerade.
Efter det får katterna medel för uppvaknande och deras del i denna process är över. Kliniken skickar över bilderna (och de formulär jag hade med mig från PawPeds) till veterinären som läser av bilderna, och som sedan graderar höfterna. Väntan på resultaten brukar dröja mellan 3-6 veckor.
Jag är väldigt glad över att tjejernas fodervärdar hade möjlighet att låna ut sina katter till denna dags äventyr – särskilt långt äventyr blev det ju för Yen som hämtades först och lämnades sist. ? Stort tack till er!
Nu är kattungarna i C-kullen 8 veckor gamla, man får anta att vi har haft så roligt att vi inte ens märkt att tiden gått så snabbt. Förra veckan blev det tyvärr inga foton på sötnosarna eftersom jag varit upptagen på annat håll. Men idag fick vi till lite bilder mitt på dagen. Eftersom det är så molnigt här gick det väldigt bra att fota (ett bra tips är att inte fota i starkt solsken, eftersom katterna då gärna kisar med ögonen vilket ofta resulterar i tråkiga bilder… tyvärr… ja jag talar delvis av egen erfarenhet).
Jag fick också några efterlängtade bilder på Gaia, som nu är drygt 2 år och 4 månader gammal nu. Trots att hon har tagit hand om så många bebisar tycker jag ändå att hon är i fint skick och jag älskar ju att ta foton på katterna ute på ängen bakom vårt bostadsområde.
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”20px”]
Blå bildbomb skulle man kanske kunna kalla det här inlägget också. 😉 Känns oerhört konstigt att ha så många blå katter hemma, men det är lite kul också. Jag har nämligen aldrig kunnat förstå varför man bara vill föda upp katter av en färg, som ju vissa gör. Men tro det eller ej – jag är faktiskt galet förtjust i den här kullen, halva tjusningen sitter nog i att man får betrakta de små så noga för att se skillnaderna. <3 Så nu är jag inte längre lika skeptisk som innan till att föda upp kullar i en och samma färg.
Ja, någon gång ska man väl ha fel. Tur att det inte var något värre än att Rubel visade sig vara en hane, inte en hona som jag först trott. Igår låg Rubel så glatt och sprattlade på rygg när jag såg något som inte kan beskrivas som något annat än ett ”paket”. 😉 Det var bara att inse att jag haft fel. Det är lustigt hur ens hjärna fungerar, allt förändras men samtidigt har ingenting hänt – det är ju precis som det varit hela tiden. Nåja, det var ju ingen big deal hur som helst, Rubel är densamma som han var för 2 dagar sedan. Givetvis kikade jag på resten av kullen, men där behövde jag inte anteckna några ändringar utan de ser ut att stämma fortfarande. 🙂
Tiden bara flyger iväg, som man brukar säga. Nu är C-kullen redan två veckor gamla och de mår jättebra. Gaia är som jag sagt tidigare en väldigt bra mamma som pysslar om sina bebisar på ett väldigt bra sätt. Även om det blev lite ”drama” inatt när hon ville flytta bebisarna till ett bättre ställe än bolådan… suck. Det var bara att lägga tillbaka bebisar i bolådan hela natten, med störd sömn som följd, eftersom Gaia inte hade ett bra ställe att lägga dem på (det bästa är ju såklart bolådan). Hon måste ha blivit störd och tyckte inte att bolådan var en bra grotta för bebisarna längre, vilket är en helt naturlig reaktion (som faktiskt är bra, även om jag som ”mormor” blir lite ”galen” och orolig över var bebisarna hamnar någonstans). 😉 Vi modifierade bolådan litegrann för att hon skulle acceptera den som ett bra ställe igen.
[spacer height=”20px”]
Nåväl, efter att ha flyttat en bebis till golvet (igen) verkade hon inse att det inte blev något bra, och valde helt resolut att stoppa tillbaka bebisen själv i bolådan. Hoppas att det var det sista flyttningsäventyret, även om jag anar att det kan komma att ske flera gånger ändå.
[spacer height=”20px”]
Fotodags
Idag passade vi på att ta bebisbilder: 2 veckors-fotograferingen. Egentligen fyller de små två veckor imorgon, men måndagar är inte så praktiska dagar att ha fotosession på, så det blir nog troligen foton taget på helgerna hädanefter. Se bilderna nedan.
[spacer height=”20px”]
[spacer height=”20px”]
I vanlig partisk ordning tycker jag att det blev helt fantastiska bebisar den här gången (också!), haha! Det ska bli så spännande att se hur de blir under sin uppväxt.
Det är ofta man hör att uppfödning inte bara är roligt, utan att alla som föder upp kommer vara med om händelser som är så outgrundligt jobbiga och sorgliga. Nu har det hänt oss, att vi har fått vara med om sorgen att mista nyfödda kattungar.
[spacer height=”20px”]
Det började med att slemproppen gick för Gaia, hon bäddade ned sig i bolådan och visade för mig att det var dags nu. Hon gick in i ett förlossningsskede, men sen tog det stopp. Inga krystvärkar kom igång. Hon går iväg på lådan och försöker göra ifrån sig, men istället skymtar en fosterblåsa fram. Efter att ingenting händer på några timmar åker vi in på veterinärs inrådan till djursjukhuset Ultuna. Väl där blir vi omhändertagna, som tur är var kvällen förhållandevis lugn och vi fick snabbt hjälp. Gaia röntgades för att se ifall om några kattungar blockerade vägen för varandra. Det såg ganska bra ut – men det var hela ÅTTA bebisar i magen, konstaterade veterinären och tog samtidigt blodprov för att undersöka hur hennes värden såg ut. När dörren stängs bakom veterinärens rygg drar krystvärkarna igång för Gaia och efter ca 12 minuter så är första ungen ute. Sen gick det på löpande band, inom loppet av 4,5 timmar var alla ungar ute. Den sista ungen klarade tyvärr inte av förlossningen och dog på vägen ut, en stor blå hane. Avslutet blev sorgligt, men de övriga var pigga och stångades runt med sina syskon precis som små bebisar ska göra.
[spacer height=”20px”]
Nyfödda bebisar. De vilar tillsammans och mamma fick föda klart ifred. ?
[spacer height=”20px”]
De första 4 dygnen är kritiska för en nyfödd kattunge, vilket vi nu också fått vara med om.En av de 7 bebisarna var pigg dagen efter förlossningen för att sedan på kvällen bli hängig och slö. Under natten blev kattungen slöare, vilket gjorde att vi åkte till veterinär på morgonen. Diagnosen var lunginflammation, vilket är oerhört allvarligt på en så liten varelse. Eftersom kattungen blivit så medtagen såg prognosen blek ut, men ett försök gjordes ändå genom behandling med vätska under huden, antibiotika och glykosblandning för snabb energi. Tyvärr dog kattungen under eftermiddagen i min famn.
[spacer height=”20px”]
Den lille som inte klarade sig.
[spacer height=”20px”]
Det hela har varit overkligt och traumatiskt för mig. Den rationella delen av hjärnan har alltid vetat att det här kan hända, jag har alltid förstått riskerna och jag har alltid tagit dem på allvar. Men att faktiskt vara med om detta… Det är något helt annat. Det har också varit mycket påfrestande eftersom jag varit uppe nästan hela tiden under 3 dygn, vilket gör att tröttheten får mina tankar att gå åt alla håll. Var det mitt fel att detta hände? Vad kunde jag gjort annorlunda? Egentligen vet jag att det inte går att tänka på det viset. Det är något som har gått sönder inuti mig, något jag inte visste kunde gå sönder – tårarna letar sig upp hela tiden.
[spacer height=”20px”]
Det är nu viktigt att rikta blicken framåt, att ta hand om de som fortfarande är kvar med oss – både vuxna och små. Även om jag just nu egentligen bara vill ”logga ut” från omvärlden för att ta en paus. Och framförallt behöver jag nu sömn, men jag vet inte hur det ska gå till. Just nu vill jag bara sitta bredvid kattungarna och säkerställa att de fortfarande är pigga och mår bra. Samtidigt måste jag kunna lita på att Gaia tar hand om sina bebisar. Hon är faktiskt en väldigt bra mamma och det finns absolut inga skäl att misstro hennes förmåga.
